Skolor luras att digitalisera med falsk marknadsföring

  
0:00
-18:51

Inte visste de att de lurats av falsk PR.

2018 skrev jag essän ”Skolor luras att digitalisera med falsk marknadsföring” som nu finns här nedan på Sfären och även inläst för den som vill lyssna. Poängerna i essän är det som sedan också blivit mina poänger i den kommande boken Omstart för digitaliseringen: 1) En inre och destruktiv edtech-marknad som drivs av myter om framtiden har delvis legat till grund för digitaliseringen i Sverige – inte elever och skolpersonalens behov och 2) Hellre än att stoppa denna underminerande marknad har skolans institutioner uppmuntrat dem. Idag är situationen ännu värre, med fler och dyrare digitala abonnemag som detaljstyr skolans personal och elever och katastrofer som Stockholms skolplattform.

En sak är synd, att när denna text publicerades på SvD så hade tidningen kommentarsfält och essän fick många kommentarer om exempel på vansinniga digitaliseringar ute i skolorna och jag fick också många mail. Några av dessa exempel finns sedan med i den kommande boken men kommentarsfälten är numera borta.

*

En natt förra sommaren följde jag en konversation på Twitter. Den inleddes med att Fujitsu Global, ett japanskt företag som säljer informationsteknologi, twittrade: ”65 procent av dem som är barn nu kommer att arbeta inom yrken som ännu inte existerar. Klarar din skola att förbereda dem för det?” Sean Harford, lärare samt Ofsted-inspektör (Storbritanniens motsvarighet till Skolinspektionen), svarade på tweeten: ”Som direktör för Englands utbildningsinspektion (Ofsted) är jag angelägen om att få veta varifrån ni samlar in denna statistik, tack?” 

Oj, nu börjar Fujitsu skrapa med foten: ”Vi är inte ute efter att kritisera någon men tror att den tekniska utvecklingen kommer att accelerera, hör gärna av dig med fler frågor till vår kundtjänst”. Skolinspektören avfärdas inte så enkelt utan insisterar på källa, varpå Fujitsu skickar länk till en utredning som USA:s arbetsmarknadsinstitut publicerade 1999. 

Fujitsu ignorerar Harford när han upplyser dem om att rapporten inte innehåller underlag för deras påstående och Harford är mycket brittisk när han avslutar med: ”Faktiskt, Fujitsu, så vore det trevligt om ni inte hade försökt distrahera mig med ett tjockt dokument där referensen ni hänvisade till inte finns. Jag är nämligen upptagen med att sköta mitt arbete, som till 100 procent existerar just nu.”

Se där en uppvisning i integritet av brittiska skolinspektionen. Att Fujitsu hade fel visste Harford, att 65 procent av eleverna i grundskolan kommer att ha jobb som ännu inte finns är en myt och Harford ville få Fujitsu att sluta sprida den. Uppgiften har vederlagts bland annat i BBC-podden ”More or less”, som tar sig an felaktig statistik, och Benjamin Doxtdator, en kanadensisk lärare, har gjort en omfattande granskning av mytens härkomst. Tomt alltså, vid regnbågens slut, ingen originalkälla utan personer verksamma inom industrin för utbildning och framtidsanalys som hänvisar runt, runt till varandras åsikter.

Skillnaderna mellan Sverige och Storbritannien i attityd mot företag som önskar sticka sugröret i skolans budget är stor. Medan Storbritanniens institutioner försöker begränsa kommersiellt inflytande och förhindra manipulation så har Sverige valt motsatt väg. Skolverket, Skolinspektionen, fackförbund, kommunpolitiker och enskilda rektorer låter företag sätta agendan för utbildningssystemet och skapar en arena för dem – man inte bara accepterar utan uppmuntrar integritetslöshet.

Exemplen är otaliga på hur statens och skattebetalarnas representanter gör sig till agenter för edtech-bolag: educational technology, bolag som saluför digitala plattformar, datorer, läsplattor, mjukvara, programlicenser och ibland rena abonnemangskostnader för tillgång till en viss metod, ett varumärke eller konsulttjänster.

I år kommer vi, liksom vid förra årets skolstart, att få läsa debattartiklar av den sort som publicerades i Dagens Samhälle förra hösten. ”Kraftsamla för att digitalisera skolan” var rubriken när Per-Arne Andersson (avdelningsdirektör för utbildning och arbetsmarknad på SKL) debatterade tillsammans med fem av de största försäljarna av digitala läromedel för en skyndsam digitalisering. I augusti 2017 skrev Matz Nilsson (förbundsordförande för Sveriges skolledarförbund, ett fackförbund inom Saco) och Mats Rosenkvist (grundare av Successful Schools, ett konsult- och utbildningsföretag) tillsammans på DN Debatt: ”Styrningen brister i samhällets största bransch – skolan”. Matz och Mats efterlyser det Rosenkvists företag Succesful Schools marknadsför.

Varje höst ordnar Skolverket konferenser, förra året gavs en om programmering som hölls i både Malmö och Stockholm. Före­läsaren Barbro Lien Rönn påstod att 65 procent av eleverna kommer att ha arbeten som ännu är okända, och Göran Krafft från det internationella konsult- och analysföretaget Kairos Future hävdade detsamma; vi förbereder för närvarande studenter för yrken som inte existerar, som kommer att kräva teknik som inte uppfunnits, för att lösa problem vi inte känner till.

Så låter det och hoten från framtiden kan avvärjas endast om svensk skola fortlöpande anlitar edtech-bolagen och deras konsulter.

Rebel Learners, en ideell förening som drev kursverksamhet mellan 2013 och 2017, är intressanta i sammanhanget. I februari 2015 twittrade de: ”Idag utbildar vi barn för att komma ut på en arbetsmarknaden [sic] där det kommer finnas jobb som ännu inte existerar. Hur förbereder vi våra barn och elever för detta?” Genom att ge lärare kurser i problemlösning, kreativitet och motivation? Det gjorde i alla fall Rebel Learners.

Fredrik Svensson var ”Director of fun” på Rebel Learners och en av grundarna. Svensson är också vd för Rektorsakademien Utveckling, RAU, ett aktiebolag som sedan början av 2017 är omdöpt till Meet in Grid och som är en av arrangörerna av skolmässan Sett: Scandinavian Educational Technology Transformation. Lärarförbundets tidigare ordförande Eva-Lis Sirén gjorde reklam för Svenssons verksamhet, på förbundets hemsida skrev hon att Rebel Learners ”kan bidra till ett nytt sätt att tänka kring lärar­yrket och lärarutbildningen”. År 2013 publicerade Sirén och Svensson en debattartikel i Dagens Samhälle där de redogör för ett stort och akut behov av digital kompetensutveckling inom skolan: ”Resurser, tid för diskussion och kompetens för att utveckla undervisningen med stöd av digitala verktyg måste till om vi ska få en skola i världsklass.” 

För att anställa lärare som genomgått Rebel Learners kurser fanns ett pris. Sundbyberg var en av kommunerna som ingick avtal med föreningen, de betalade en medlemsavgift på 50 000 kronor/år och för varje lärare de anställde så skulle kommunen betala 10 000 kronor/år under två år. Drömmen för aktörer som erbjuder tjänster inom skolan är att ingå uppgörelser där skolkommuner kontrakteras för löpande avgifter. Rebel Learners anlitades för att stärka sina uppdragsgivares varumärke, och i vår konkurrensutsatta marknadsskola är varumärket viktigt.

Isak Skogstad, en då 22-årig andra-årsstudent på lärarprogrammet, deltog i Rebel Learners sommarläger 2015. ”Vi lärarstudenter förväntades bilda opinionsgrupper för att sprida Rebel Learners budskap”, berättar han.

Affärsidén är fantastisk – om du lyckas kan du fakturera för dina tjänster, och samtidigt få ­lärare att kontinuerligt göra reklam för din verksamhet.

När Skogstad kritiserade Rebel Learners för bland annat pseudovetenskaplighet på sociala medier, så ringde Jannie Jeppesen upp honom. Jeppesen var ansvarig för ”Creative Strategies” på Rebel Learners och anställd av RAU. Skogstad förstod att hans kritik var mycket känslig.

Rebel Learners gick upp som en sol på skolvärldens himmel, kommuner tecknade kontrakt men kritiken växte och de fick lägga ner. ”The rebels are not what they seem” var Rebel Learners slogan. Nä, det är just det, utåt önskar man uppfattas som en osjälvisk del av skoletablissemanget men RAU och Rebel Learners drevs av ekonomisk vinning. Säkert tror man på den vision och de varor man säljer, men vad edtech- och inspirationsföretag vill ha är inte vad skolan behöver.

Marknaden som har vuxit fram är svårgranskad, ideella föreningar lyder till exempel inte under offentlighetsprincipen. Branschen är snabbrörlig, företag avvecklas eller byter namn och medarbetare går vidare till nya konstellationer. Idag är Jannie Jeppesen den mest inflytelserika lobbyisten för skolans digitalisering, vd på Swedish Edtech Industry. I september förra året intervjuades en nöjd Jeppesen av DI Digital. En milstolpe kallade hon regeringens beslut om att programmering och datalogiskt tänkande ska bli obligatoriskt i flera ämnen i grundskolan. ”Ur ett marknadsperspektiv är det såklart fantastiskt. Skolan kommer att behöva tjänster och produkter som edtech-bolagen levererar” säger Jeppesen och fortsätter: ”Det är viktigt att det finns politiska strukturer så att man vågar testa saker ute i skolorna.

Ungefär så brukar edtech-industrin låta när de vill försvaga formuleringen i skollagen om att skolverksamhet ska utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet. Utbildningsföretag driver på för att skolan ska bli en plats för experimenterande på deras villkor, det finns en konflikt mellan politiker och rektorer som köper in produkter och utbildningar på lösa boliner och skollagen som man länge valt att bortse ifrån. 

Hur kan försäljningsargument, till för att skapa oro, användas för att påverka svensk skola i så stor utsträckning? Det tjänar en tankefigur som är accepterad över nästan hela den politiska skalan, vår tids genomsyrande ideologi: människan som kund och konsument, där framgång mäts i hur väl du lyckas sälja ditt arbete. ”Most likely to succeed”, helt enkelt, och det är titeln på en film och en bok (från 2015) som är miljardären Ted Dintersmiths och utbildningsdebattören Tony Wagners inlägg i utbildningsdebatten. 

I ”Most likely to succeed” hörs inte bara argumentet om den okända framtiden, utan också dess följeslagare: dagens skola är hopplös, oförändrad sedan industrisamhället, obsolet, tråkig, auktoritär och hämmande. Traditionella karriärvägar är på väg att försvinna, för framtida framgång krävs unga som är själv­gående – nyfikna, uthålliga och villiga att ta risker – beredda att lära sig nya färdigheter kontinuerligt och på eget initiativ.

En ny människa håller på att skapas och skolans uppgift är att förbereda barn för den entreprenöriella, digitala tiden, om du inte kan uppfinna (och återuppfinna) ditt eget jobb och dina specifika kompetenser så riskerar du kronisk brist på anställning. Wagner och Dintersmith summerar allt i en fråga: Hur framgångsrikt kan skolan rusta unga människor för att konkurrera i morgondagens globala ekonomi?

Edtech-industrin konstaterar först vad som behövs, sedan att skolan inte kan leverera; fram­tiden står på spel och den säkras genom att vi reformerar våra nationers skolsystem med digitala verktyg i enlighet med det globala konkurrenssamhällets normer. Önskningarna är inslagna i fint papper, den kompetensutveckling man efterlyser sägs ordna motivation, glädje, kritiskt tänkande, kreativitet och till och med frihet och mänskliga rättigheter.

Men presentens innehåll liknar det gamla vanliga: frihet = fria marknader och individen är ensamt ansvarig för sitt öde. Och skolan är ansvarig för edtech-industrins öde, i alla fall att deras löften infrias. Om det inte sker, vilket hittills inte skett, så hänvisar man till att lärarna och skolan inte förmår manövrera den nya digitala eran. Lärarnas börda växer, de ska individualisera undervisningen, hantera effektiviseringar och mata den kontrollapparat som krävs i en marknadsbaserad skola.

Helgar inte ändamålet medlen, bör vi inte vara på tå inför det ovissa? Jo, men det vi ställs på tå inför är affärs- och egenintressen, det gör unga människor sämre förberedda för sina liv. Retoriken jag har beskrivit är fördummande, hos vissa av de digitala aktörerna finns en befängd historielöshet, en nedlåtande syn på forna tiders generationer och en svartmålning av skola och lärare. Även om du resonerar utifrån ett perspektiv där tillväxt är det högsta goda så är edtech-bolagens inflytande ofta kontraproduktivt, bland annat på grund av skiftet från att omsorgsfullt förse elever med kunskap till att utvärdera deras förmågor och belöna yta och snabbhet framför innehåll och eftertänksamhet.

Det är anmärkningsvärt att föreläsare kan fakturera institutioner, som är till för att upprätthålla bildning och kritiskt tänkande, för framtidsspekulationer som är försäljningsstrategier, onödigt ”förbättringsarbete” och försök att mystifiera utbildning. 

Johanna Jaara Åstrand heter Lärarförbundets nuvarande ordförande, hon tog över efter Sirén 2014. I våras höll Jaara Åstrand tal på Edtech Swedens ettårsjubileum, där Jannie Jeppesen är vd. Ordföranden talade om digitaliseringens möjligheter för läraryrkets framsteg och att digital kompetensutveckling måste säkerställas, det är angeläget att ”alla Sveriges kommuner och fristående skolor måste upprätta en strategisk plan för hur de ska säkra tillgången på digitala verktyg för lärare och elever”. 

Vår tid är ofrånkomligen digital, att driva företag och tjäna pengar är utmärkt, mina invändningar gäller den kolonisering av vårt utbildningssystem som det varken finns insyn i eller diskussion om. Digitaliseringen har inte skett utifrån skolans behov, det är inte så kallade pull-faktorer som har fått råda utan push-faktorer: edtech-bolagens behov. Samhällets ambitioner för den utbildning vi ger våra unga bör vara andra än att underordna dem en mytbildning som springer ur kapitalismens sämsta sidor. Skolmyndigheter, politiker, fackliga ledare – de som borde ha värnat skolans oberoende – har sålt ut den, inte bara till marknadsföring utan till falsk marknadsföring, och vi bör intressera oss för hur det drabbar elever, lärare och i förlängningen hela samhället.