Om Lena Anderssons debatteknik

- mitt miljöengagemang beror inte på dödsskräck utan på ovilja mot lidande

  
0:00
-22:33

Autentisk bild av när miljörörelsen bildades.

Skymning, svag vind som går i ”mitt” träd utanför min franska balkong. Klockan är sex och allt är lugnt. Nja, jag vet knappast om allt är lugnt överallt men jag har alltid haft en romantisk idé om att det skulle finnas typ forna tiders brandvakter som går omkring och säger ”allt är lugnt” eller att allt inte är lugnt och varnar om det behövs.

Av nån anledning jämför jag sådana idéer med alla de som säljer olika sorters abonnemang, som står på stan eller galleriors torg och skriker ”hallå, vem har du som leverantör idag?!” Om vi har råd med det, tänker jag, borde vi ha råd med nån sorts humanister (inte väktare eller poliser) som hjälper till ute på gatorna; ett samhällsuppdrag vi kunde komplettera militärtjänsten med? (Ja, logiken för denna idé haltar med tanke på att det inte är stat/kommun eller regioner utan företag som betalar för abonnemangsförsäljarna.)

Nej, allt är inte lugnt. Inte med Lena Andersson och jag vill gärna bemöta en krönika på SvD av henne: Trösten i en heltäckande förklaring, heter den, publicerad i augusti 2021. Anderssons text innehåller flera felaktigheter men jag ska adressera en specifik som jag tycker är ett särskilt obehagligt försök till manipulation.  

Nämligen Anderssons utsaga om att orsaken till att somliga av oss vill försöka göra vad vi kan för att rå på uppvärmningen i atmosfären och hotet mot biologisk mångfald beror på att vi har dödsrädsla och undergångsskräck och att vi därför i panik söker en enkel lösning som kan fungera lugnande; inte trots utan just för att den lösningen är en lögn.

Det är fel. Kanske en projektion av Andersson? Man känner sig själv som man känner andra? Det otäcka är att hon gör miljökrisen till ett privat problem som handlar om personliga egenskaper och oavsett vad den är – den är en massa saker – så är den inte en individuell angelägenhet som beror på enskildas karaktär. Här representerar Andersson den version av postmodernism som hon själv ivrigt brukar kritisera.               

(Läste ni förresten Björn Östbrings text om hur Andersson för fram antidemokratiska åsikter? Östbring skriver: Det minsta man kan säga är att det hela förtjänar att bli uppmärksammat, eftersom vetskapen om att Lena Andersson inte är demokrat i gängse mening är relevant för att tolka och bedöma hennes övriga argument och positioner i andra samhällsfrågor. Jag rekommenderar Östbrings text.)

Andersson lägger tid på att psykologisera och patologisera de med andra åsikter än hon själv. De hon tycker är oförmögna att se bortom åsiktskorridoren och som hon menar har dålig kontakt med verkligheten, vilket är hennes förklaring till miljövänners existens: Vi styrs av panik på grund av dödsskräck och rädsla för människans undergång. Hur vet man att Andersson har rätt enligt henne själv? Medan hon själv klarsynt värderar ingående premisser i lugn och ro och behåller ett öppet sinne känner alla stackars miljövänner fasa vilket gör oss hysteriska, otillgängliga för fakta och orsakar att vi tar irrationella val.

Så lyder Anderssons ständiga argument: Mina debattmotståndare är inte förnuftsenliga eftersom de styrs av en sinnesstämning som genereras ur deras problematiska personlighet. Så lät även hennes försvar för Kulturmannen och Horace Engdahl under konflikten inom akademien; jag svarade henne i SvD den gången och den texten finns här. I alla fall, det är ett tramsigt argument som aldrig bemöter nåt och än tramsigare blir det om man använder det hela tiden och på allt.

En brasklapp: Ingen vet exakt hur klimatkrisen kommer att spela ut. Vad blir värre, vad är mindre farligt? Vi vet inte exakt. Vi vet inte heller hur vi som art kommer att klara att rå på somligt: Hur långt kan man komma med geo-engineering och trädplantering? till exempel. Kommer förhållandet mellan stat och människa förändras, reformer bli enklare eller svårare att genomföra, hur mycket kommer politik och ideologi att skifta framöver?  

Ett av mina favoritcitat är det som kommer här, som finns i Om våld av Hannah Arendt: ”Händelser är per definition fenomen som ingriper i och stör rutinförlopp och rutinprocedurer; det är bara i en värld där ingenting av vikt någonsin händer som futurologens dröm kan förverkligas. Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella, automatiska processer och procedurer, det vill säga av vad som sannolikt kommer att ske om människor inte handlar och om ingenting oväntat inträffar: varje handling och varje oväntad händelse måste – på gott och ont – ofrånkomligen trasa sönder hela det mönster som prognosen rör sig inom och som den bygger på. (Proudhons lilla anmärkning: ”Det oväntades växtkraft överträffar statsmannens förutseende många gånger om”, är lyckligtvis fortfarande sann. Det oväntades inflytande överträffar ännu mer uppenbart prognosmakarnas kalkyler.) Att kalla sådana oförutsedda och oberäkneliga händelser för ”slumphändelser” eller ”det förgångnas sista krampryckningar” i ett försök att avskriva dem som irrelevanta eller hänvisa dem till ”Historiens skräpkammare” är ett gammalt yrkesknep – ett knep som tvivelsutan gör sitt till för att ge teorin klarare linjer, men till priset av att den fjärmas allt längre från realiteternas värld. Den stora faran med dessa prognosteorier är inte bara att de kan förefalla trovärdiga, eftersom de bygger sin bevisning på för närvarande påvisbara trender, utan också att de genom sin inre logiska uppbyggnad kan få en hypnotisk effekt: de dövar vårt sunda förnuft, vilket inte är något annat än vårt mentala organ för att uppfatta, förstå och handskas med verkligheten och det faktiska.”

Inte bara är det svårt att spå framtiden, förutsägelser kan också användas med ohederliga avsikter och vi riskerar att styras till att förbereda oss för fel framtid och blir ouppmärksamma på vad som sker.

Just i miljöfrågan spelar framtidsförutsägelser, i ett visst avseende, inte stor roll. Vi behöver inte se in i framtiden, det räcker med att vi värderar det som händer nu: torka, ekologisk obalans, smältande isar, områden så fulla av sopor och plast att det förstör livsvillkor för människor och djur – vi måste inte kunna kartlägga framtiden för att inse att det är förnuftigt att försöka göra något åt de faror som finns nu.

Vad har vi att förlora på att visa mer hänsyn till allt levande och till planeten?

Narrativet Andersson använder, för jämnan, är att hon gör en uppdelning mellan känslobaserade och irrationella och faktabaserade och rationella personer – sen placerar hon de som tycker som hon i den sistnämnda gruppen och debattmotståndare i den första. Samma retorik använder högerpopulister och de framstår för övrigt numera som en än mer vetenskapsföraktande grupp – i samband med pandemin – eftersom de driver konspirationer angående vaccinet.

Ytterhöger använder denna argumentationsform för att flytta fokus från innehåll angående vad någon säger till vem som säger det: Fråga inte efter vad någon säger utan vem som gör det. Är det en känslobaserad eller faktabaserad person utifrån våra, högerpopulistiska, kriterier? Är det någon godkänd av oss? Då kan man lita på honom oavsett vilken galenskap som kommer ur hans mun. Så vänjer sekterister av folk med att tänka själv.

Andersson har ingen särskild prenumeration på fakta, ingen faktometer: Hon gör bedömningar som vi andra. Varken hon eller jag vet vad som rör sig i människors inre, vi måste tolka det, och i de beslut vi tar och i de åsikter vi har är känslor alltid inblandade.

Nå, orsaken till att jag provoceras, vilket jag gör, är att detta med liv och död är personligt för mig. Of course, det är det för alla. Kostymen sys i tystnad, för dig och mig, och så vidare. Men, lidande har periodvis gjort mig sårbar och mitt liv svårt; så berätta inte för mig om hur jag förhåller mig till liv och död: Jag har levt med det och jag har behövt hantera det.

Första gången jag förstod att jag och alla andra skulle dö var jag liten, kanske fem, och hade sett nåt om det på teve? Som jag minns. Jag konsulterade pappa som på sitt rättframma vis förklarade att det inte är något man märker, man ligger under jorden och känner inget.

Välkomna till min första period av dödsskräck, eftersom jag inte förstod konceptet död så tycktes ligga nergrävd och inte känna nåt som en minst sagt dålig sak.

Min käraste ägodel då var två enorma bokmärkesänglar som låg kvar i det pappersfodral jag fått dem i. På baksidan av fodralet skrev jag: Jenny ska aldrig dö med en femårings handstil. De där änglarna hade jag sedan kvar länge och tog upp och tittade på vad jag skrivit, en besvärjelse.

Efter detta utvecklade jag ett specifikt magiskt tänkande, nästan som en religion, som jag utövade till cirka tonårens början. Jag hade hört talas om atomer och avgjorde att om man sparkade en sten framför sig så skulle man leva så många år som atomer den stenen rullade över. Jag var girig, det var aldrig nog: Girighet och sparkande men snart insåg jag vilken dyster värld jag skulle leva i – alla jag kände skulle vara döda.

Men vi religionsfäder har alltid lösningar och jag tog det på mig att sparka stenar för alla andra.

Ett annat minne: Hur jag första gången kom i kontakt med dödslängtan och hur en canyon av mörker öppnade sig under mig. Jag minns exakt var vi satt, på vilka platser, vid vilket bord, i matsalen på Skabersjöskolan, på mellanstadiet. En flicka i min klass berättade att hon inte ville leva utan hade försökt ta livet av sig, vi var bara 11-12. Jag var chockad, det jag byggt min religion kring att motverka önskade hon?

Medan livet pågått har jag insett att jag har tur, min medfödda livslust är stor och instinktiv. Inte för att livet alltid varit bra men jag har nån sorts inneboende känsla av att det kan bli bättre, bara man kämpar på. Jag har en enorm, brutal, nästan kriminell livs- och förbättringslust.

Därför var jag särskilt ledsen den enda gång i livet jag var självmordsbenägen. Nån som älskar livet som jag och som fick den kärleken i födelsegåva? Jag som försökt gå mot ljuset och som lärt sig hantera och till och med bli vän med mörker?  Till sist hamnade jag ändå här? Jag såg inte klart, hade katastroftankar, klandrade mig själv; jag borde ha insett saker, förmått skydda mig.

Jag blev självmordsbenägen efter trauma. Traumat orsakade panikångest och jag visste inte innan dess att panikångest kunde börja leva sitt egna liv, utom räckhåll för rationella tankar. Folk säger att ångest inte är farligt men det är det, att stressaxeln duschar en med panikhormon dag efter dag så man varken sover eller kan äta – efter några månader är man nedbruten, i fysiskt dåligt skick, känslor av maximal depression och maximal ångest; som att befinna sig i ett brinnande hus och man gör vad som helst för att komma ur det, till exempel hoppa framför ett tåg.

Den perioden hade jag helst sluppit. Men nu, när det är svårt att minnas hur hemskt det var, vet jag att jag trots allt lärde mig mycket om mig själv och om andra och när jag arbetade bort traumat lyckades jag också arbeta bort somligt annat som inte var nåt vidare att asa på. Jag lärde mig nåt om ångest, om kroppen, och vilka metoder som läker människor. Läkning är alltid möjlig men ångesten lurar en och gör ångestfritt liv osynligt.

Nå, jag hade tur. Mitt första smakprov av dödsskräck ebbade ut vid cirka 10 och hade inte plågat mig förfärligt innan dess heller. Så blev jag 25 och fick en dotter. Jag ammade på nätterna, igen minns jag exakt var jag satt; i en fåtölj bredvid sängen med utsikt över trädtopparna i Folkets Park i Malmö där vi bodde då.

Något klöv mig, som ett väsen som smugit sig in i våra rum; en rädsla för att dö från min flicka och insikten om hur många föräldrar (genom historien) som gjort just det. Men även: En dag ska mitt barn dö? Jag har fött ett barn som ska dö och när hon dör kommer jag inte, om allt går som det ska, finnas där. När hon är gammal och sjuk kan jag inte hjälpa henne. Insikten klöv mig och sedan dess har jag levt som kluven.

Ni vet hur det sägs att kvinnor påverkade av graviditets- eller amningshormon inte är pålitliga? Jag tror tvärtom, att det är ett tillstånd av klarsyn, man känner mer och mer träffsäkert.

Vid 32, efter jag fått mitt yngsta barn, gick jag på grund av den klarsynen in i en livskris sedan jag förlorat min gräns mot den yttre världen. Läste jag om ett barn som farit illa var det som om det var mitt eget barn. På sätt och vis var det, det – alla barn är allas ansvar.

Men man kan inte leva så, som ett öppet sår. Men hur lever man då i en värld med så mycket lidande? Märkligt nog räddade buddismen mig, jag satt på biblioteket i Örnsköldsvik och försökte studera men mörkret var ständigt så tätt intill att det var svårt. Jag vill inte leva så här tänkte jag; jag vill vara ofödd, upplösas. Det låter som buddism insåg jag och började studera densamma och fann några tankar som hjälpte mig. Tankar om hur allt levande hör ihop och även att det är min plikt att inte öka på lidandet i onödan, som jag på sätt och vis gjorde genom att lida för allt hela tiden.

I alla fall, sedan dess skrämmer varken min egen död eller jordens undergång mig ett dugg. Tvärtom, att återgå till stjärnstoff? Det är en skön tanke också om det gäller hela vår art. Inte för jag hatar oss utan för att det finns något försonande med att allt ska förändras och till sist försvinna.

Det blygsamma arbete jag påbörjat mer ihärdigt sedan 2015, för hänsyn till klimat och omgivning, kommer ur noll dödsrädsla och undergångsskräck. Jag vet vad som skrämmer mig: lidande och orättvisor och det är orsaken till mitt engagemang. Min gissning är att den person Andersson beskriver är ovanlig bland miljövänner.

Lena Andersson försöker göra ner somliga och berömma sig själv på grunder hon inte vet nåt om, det är inte argumentation – det är försök till förolämpning.