Ovan: Min son läser min essä “Kanonmat för kapitalismen” som fyller nio år i dagarna.
Elever som på-intellektualiserar skolan.
Nedan följer den första längre skoltext jag skrev. Jag hade ett tag noterat vad jag ansåg var problem med skolan: marknadisering och en kunskapsfientlig pedagogik - jag trodde att när effekterna av detta uppmärksammades skulle det åtgärdas. Denna text, vill jag påminna om, publicerades före det ras i Pisa som Sverige gjorde och vars data blev tillgängliga 2012; det största raset en nation gjort i kunskapsresultat sedan mätningarna inleddes.
De blev en del liv om texten, två sorters reaktioner: 1) beröm och lättnad över att nån skrev vad de själva lagt märke till och 2) ursinne, att jag inte fattat nåt. Under den här tiden var idén om att man inte kunde överföra/lära ut kunskap fortfarande populär.
Här är ett exempel på ursinnet: En lärare skrev jag skulle hålla käften. Mina kritiker gjorde ofta som han, kritiserade utan att länka ursprungstexten eller ens nämna mitt namn så läsare kunde bilda sig en egen uppfattning om vad jag påstått.
Imorgon kommer en uppföljning till essän, i HD-Sydsvenskan.
❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊
Essä om skolan, först publicerad i augusti 2012, finns som ljudfil ovan.
KANONMAT FÖR KAPITALISMEN
Under en kort tid vikarierade jag i historia och religion på en gymnasieskola. Något jag till en början upplevde som gåtfullt var att flera av studenterna trodde på konspirationsteorier. Många av dessa unga och intelligenta människor var till exempel säkra på att det var CIA som iscensatt elfte september-dåden för att ge USA en legitim anledning att starta kriget mot terrorismen. Mig betraktade de som naiv och lurad och ju fler argument jag gav för att händelsen var ett terrordåd av al-Quaida riktat mot USA, desto säkrare blev de på motsatsen. Så insåg jag att de för det första betraktade mig som ett slags auktoritet, något deras generation lärt sig är att man ska vara kritisk mot, och för det andra att deras kunskaper om USA:s statsskick, media och historia var klena. Medan teorin om att CIA regisserat dåden krockade med min karta över världen passade den utmärkt in i deras, ritad med vissa brister och kombinerad med uppfattningen att maktinnehavare ständigt döljer sanningen. Och dessa ungdomar hade blivit just det som kritiskt tänkande ska råda bot på – lättmanipulerade.
Det sista av sommaren rinner iväg, vi rör oss mot höstens flit och sedan förra veckan är de flesta barn och ungdomar tillbaka i sina skolor, även de på Vipeholms gymnasium i Lund. Vipan är ett kommunalt gymnasium med yrkesutbildningar och den 9 augusti skrev Sydsvenskan om arbetsmiljöproblemen där. Skolans rektor berättar att eleverna varje år testas för att se vilken kunskapsmässig nivå de ligger på. Förra året ”konstaterade vi att 41 % inte klarade godkänt i matte. Resultatet var ungefär detsamma när det gällde svenska och engelska.” Detta betraktas, med all rätt, som ett stort arbetsmiljöproblem. Det är inte omöjligt men svårt att undervisa elever som till exempel inte har en hyfsad läsförståelse. Men att fyra av tio elever, även om siffran inte är densamma överallt så visar det på något, inte klarar godkänt i kärnämnena är en samhällskatastrof och även en tragedi för var och en av dem. Och kom nu inte dragandes med att det här är nyanlända flyktingar, Vipans elever har i de flesta fall gått tio år i svensk grundskola med godkända betyg därifrån! Utan sådana får du inte börja på svenskt gymnasium.
Något så stort och komplicerat som ett lands skolväsende kan aldrig vara perfekt och gårdagens skola var inte heller felfri, men något i dagens skolsystem fungerar inte och vi, hela samhället, måste ta ansvar för det innan vi förlorar generationer av ungdomar som inte har kunskapen de behöver för att klara sina liv.
Kritiskt tänkande är tillsammans med ord som kreativitet och entreprenöriellt lärande modeord inom pedagogiken och den senaste läroplanen genomsyras av resonemang stigna där ur. I inledningen av Lgr 11 står: ”Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.” Det låter bra, men fungerar det?
Kunskapsförfall, charlataner med vinstintressen, marknadsanpassning där studenter kallas kunder och skolors namn varumärken, coachifiering, misslyckad experimentell pedagogik, dåliga löner och onödig administration som gett läraryrket låg status; skolan har många problem men man kan samla dem under en diagnos: skolan har avintellektualiserats och det finns en misstro mot det som måste vara varje god utbildnings motor – kunskap.
Med intellektualitet menar jag inte någon elitistisk variant bortom verklighetens folk, för att tala med Göran Hägglund, utan varje persons möjlighet till bildning för att kunna läsa, skriva, tänka logiskt, delta i samhället och sköta ett jobb. Skadliga myter som bygger på falska dikotomier upprepas: bättre att kunna analysera än att bära stum kunskap, bättre att vara kreativ än att bara kunna upprepa saker och eftersom vi inte vilka kunskaper framtiden kräver bör vi lära oss flexibilitet hellre än fakta. Men allt det som önskas går inte att direkt lära ut och kunskap står inte i motsättning till uppfinningsrikedom, skapande och ett kritiskt sinne utan är en förutsättning för att det alls ska uppstå.
Avintellektualiseringen av skolan innebär att kärran har spänts framför hästen. Vi står still vilket några förnekar; hur skulle vi kunna stå still när vi har en så skinande, ambitiös och framtidorienterad kärra?! Och ju mer stilla vi står, desto mer vidlyftiga blir planerna för, och kontrollerna av, vagnen. Men inte hjälper det när hästen fortfarande står bakom och alltför många med makt inom skolans värld inte förstår att saker och ting måste komma i en viss ordning.
Ger du elever klassisk, solid bildning så kommer de att använda den, för sådan är människans natur. Jag ryser när jag hör nyttiga idioter slå i ungdomar att kunskap är en onödig restprodukt från 1900-talet, det är så vi bygger ett nytt klassamhälle. De 40 % utan godkänt i viktiga ämnen, vad tror ni de kommer att bli? Jo, kanonmat för kapitalismen, som behöver en hög arbetslöshet för att må bra och nu finns en politisk iver att skapa en ny låglöneklass. Den styrande klassen och näringslivet vet vad man kan tjäna på att göra kunskap exklusiv – tror de. Men ett samhälle där meritokrati är satt ur spel är i längden inte trevligt för någon av oss.
Och jämlikheten är satt ur spel – avgörande för goda betyg är vilka dina föräldrar är. SVT har på sin Skolpejl sammanställt statistik från svenska skolor och gjort grafik av det. Klassamhället har tre färger; grönt, orange och rött. I botten ligger det röda fältet; barnen med föräldrar som har lägst utbildning har också lägst betyg. Alla föräldrar bör gå in och läsa statistiken på skolpejl och lära sig tolka den. Höga betyg i kombination med låga resultat på nationella proven indikerar till exempel betygsinflation.
Albert Camus föräldrar hade ingen utbildning. Fadern dog tidigt och modern var städerska. Första dagen i läroverket (det här var kring 1930 och Camus var 11 år) fick han regler hem från skolan som skulle skrivas på av en vuxen. Tre vuxna fanns i hemmet; mamma, mormor och morbror, men ingen av dem kunde ens skriva sitt namn. Efter att Camus fått veta att han tilldelats nobelpriset skrev han brev till sin småskolelärare Louis Germain och berättade att han tilldelats en hög ära, som han förvisso inte bett om, men att inga av hans framgångar hade varit möjliga om inte Monsieur Germain räckt ut sin hand ”till den lilla fattiga pojke jag en gång var”. Germain såg till att Camus, via ett stipendium, kunde börja i läroverket i Alger där barn från den övre medelklassen gick. Det borde ha varit svårt för honom att hävda sig där, men det var det inte, varken för honom eller för den andre gossen från Monsieur Germains klass. Camus skriver i sin självbiografiska bok Den första människan att den grundliga utbildning som läraren gett dem i folkskolan ”hade skänkt dem en överlägsenhet som redan det första året placerade dem i täten. Deras osvikliga rättstavning, deras säkerhet i räkning, deras vältränade minne och framförallt den respekt de hade fått sig inpräntad för allt som hette kunskap utgjorde trygga trumfkort.”
Poängen är inte att Camus tar sig ända fram till ett nobelpris utan att hans lärare förser honom med kunskap som ger självkänsla och alla vet att lärarna står i centrum för barnens möjligheter. År 1984 hade en gymnasielärare cirka 21 000 i lön vilket, skulle motsvara cirka 45 700 i dagens penningvärde. I stället har de cirka 27 000. De svenska lärarlönerna ligger långt under våra grannländers, i nivå med Portugals. Varför talas det inte mer om att lärarfacken har misslyckat att driva sina medlemmars och hela samhällets intressen?
Kritisk tänkande utan kunskaper är i bästa fall meningslöst och i värsta fall farligt. Vi måste börja intressera oss för hästen och påintellektualisera skolan igen. Varje gång man argumenterar för kunskap så invänder några att det är mossigt och nu är det framtid och marknadsanpassning som gäller. Hjärnan betraktas tydligen som något ömtåligt som enbart ska tas fram vid särskilda tillfällen. Men medan teknologi och entreprenöriellt lärande blir omodernt snabbt, så blir en riktigt god läsförståelse det aldrig.
Kunskapen bör ges med god vilja och som en frikostig gåva till alla individer i varje uppväxande generation. Att se utbildning som en arena för kortsiktiga, politiska och kapitalistiska styrmedel är egocentriskt. Det fria samhällets attityd borde vara: här varsågod unga människa, ta all vår kunskap och låt oss se vad du kan göra av den! Fokus ska ligga på att överföra hardcore-kunskaper inte på att begära kreativitet – så låter vi hästen dra oss mot en bättre skola.
Jenny Maria Nilsson
❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊❊
Uppskattar du Sfären? Prenumerera gärna. ❤︎
Grattis: Kanonmat för kapitalismen!